Här kommer kapitel 8 av Roses, förlåt att det har dröjt men jag har haft fullt upp haha!

Kapitel 8

Vi såg varandra i ögonen i vad som verkade vara en evighet.

”Jag älskar dig.” sa jag.

”Jag älskar dig med.” svarade han mig. Vi såg varandra fortfarande i ögonen och jag ville fortsätta se in i dem för alltid. Men verkligheten hann ikapp oss.

”Vi måste ge oss av nu.” sa Alice försiktigt. ”Vi måste förklara allt för de andra.” Jag nickade medhållande och tog upp min mobiltelefon. Jag slog Carlisles nummer och väntade på svar.

”Hej, är allt okej?” frågade Carlisle oroligt.

”Allt är bra, var är ni?” frågade jag.

”I huset utanför Edmonton.”

”Vilket hus?” frågade jag förbryllat.

”Åh, du har aldrig vart där Rose, jag bodde i det ett tag i början på 1900-talet. Det är mer en stuga egentligen.” sa Carlisle glatt.

”Ehm, javisst.” sa jag roat. ”Vi kommer dit.”

”Visst, Edward vet var det ligger.”

”Ses snart, hejdå.”

”Hejdå vännen.”

Edward skrattade.

”Vadå?” frågade jag.

”En stuga.” frustade han fram. ”Det är lustigt hur man blir bortskämd av mycket pengar, det är ingen stuga, det är ett helt vanligt hus i normalstorlek.” Jag föll in i hans skratt. Ett liv i lyx var vi vana vid, det var så det var när man hade en syster som kunde förutse börstrender. Men vi skänkte mycket till välgörenhet också.

Vi började springa tillsammans. Jag släppte inte taget om Edwards hand. Stämningen var glad och jag hade aldrig varit så lycklig förut. Jag hade fått min andra halva tillbaka efter så många år. Men det hade kostat mycket. Vi hade blivit svikna på vägen och svikit andra.

Det hade inte ens gått ett dygn sen jag upptäckt min gåva och den hade förändrat allt. Eller egentligen inte. Den hade bara snabbat på händelseförloppet. Jag sjönk ner i tankar och märkte inte att vi var framme förrän Edward försiktigt la en hand på min axel.

”Vi är framme.” sa han.

Jag spände mig ofrivilligt. Jag visste att Esme och Carlisle inte skulle döma, men det kändes ändå svårt.

”Det kommer gå bra Rose.” sa Edwards kärleksfullt och öppnade dörren. Där innanför stod Carlisle och Esme med munnarna vidöppna. De hade givetvis hört Edward genom dörren. Och nu såg de mig och Edward hand i hand.

”Du och Rosalie?” viskade Esme chockat. Man kunde tro att inget skulle chockera någon av oss men det här var stort för Esme. Hon hade hoppats på oss ända ifrån början.

”Ja.” bekräftade Edward medans jag log så brett att det skulle ha gjort ont i käkarna om jag hade varit mänsklig.

”Men… Hur?” frågade Carlisle förundrat. Han var chockad över att Bella och Emmett var med oss men ville inte ta allt på en gång. Nessie och Jacob var inte här, jag hörde i Carlisles tankar att de var i området och väntade på att bli kallade.

”Berätta du Rose.” tänkte Edward. Han förstod hur gärna jag ville göra det.

”Ja, ni vet ju hur Edward och jag avskydde varandra från första början.” sa jag leende. Carlisle och Esme nickade. Demetri och Jane stod och funderade på sitt, de var inte intresserade.

”Men jag blev kär i honom...” sa jag drömmande. ”Han hörde det förstås i mina tankar men var en gentleman och sa ingenting. Jag antog att han inte besvarade mina känslor eftersom vi bara fortsatte att bråka. Sen en dag insisterade han på att vi skulle jaga tillsammans, vi brukade aldrig göra det så jag blev lite fundersam men jag tänkte inte mer på det. Ja, vi sprang i skogen i jakt på pumor och vi bråkade om något tramsigt precis som vi brukade. Då stannade Edward oss helt plötsligt, tryckte upp mig mot ett träd och kysste mig.” Jag log vid minnet, det gick inte att låta bli.

”Ja, det enda ledde till det andra och ja… Vi gjorde det helt enkelt.” sa jag rättframt. Alice började fnissa. ”Det här hände när jag nästan var två år gammal. Men Edward blev osäker. Han lämnade mig.” Min röst darrade. ”Han lämnade hela familjen ett tag, ni kommer väl ihåg?” Esme och Carlisle nickade.
”Jag hade ingen aning.” viskade Esme.

”Varför berättade ni inte? Ni måste väl ha varit tillsammans i några månader innan Edward…” Carlisles röst dog ut.

”Vi var rädda.” erkände jag utan omsvep.

”Och jag var osäker.” sa Edward skamset. ”Inte på min kärlek till Rosalie, utan på om jag var rätt för henne. Hon förtjänade, förtjänar, det bästa. Så jag stack. Sa aldrig ens hejdå till Rose. Lämnade bara en lapp.” sa Edward plågat. Jag flämtade till. Det var inte så han skrivit det.

”Edward…” sa jag försiktigt och drog fram ett litet plastfodral ur en dold ficka i min klänning. Han såg vad som var i och flämtade till.

”Jag har haft den med mig varje dag sedan dess. Varje dag.” sa jag allvarligt och tog ut den över sjuttio år gamla lappen ut ur sin låda. Den var inte i så bra skick längre fast jag hade läst den så sällan jag bara kunde. Hans handstil var så perfekt. 

Rosalie.

When you read this I am gone. This just was not right and I am sorry.

Please do not let me stop you from having a good life. A good existence.

Forgive me.

Edward.

 “Jag kan inte förstå att du sparade den.” sa Edward överraskat.

”Den har varit min högst skattade ägodel ända sen jag läste den för första gången.” sa jag lågt.

”Jag förstår inte hur jag kunde missa det här i dina tankar.” sa han bittert.

”Jag har hållit mina tankar i schack.” sa jag. ”Jag ville inte att du skulle veta, jag trodde att du inte älskade mig längre. Dessutom gjorde det för ont att tänka på dig. Jag är glad över att du inte fick reda på det här förrän nu.” sa jag.

”Varför då?” frågade Edward förvirrat.

”För om du hade förstått så hade Emmett kanske inte existerat längre. Och vi hade inte haft Ness.” sa jag sorgset.

Jag såg upp på Esme och Carlisle.

”Emmett och Bella har varandra nu. De vill vara en del av familjen.” sa jag och riktade sedan blicken mot Bella.

”Tack Rose.” tänkte Bella tacksamt. Hon kunde inte uttala orden själv. Jag log mot henne.

”Jag och Rosalie vill också vara en del av familjen. Vi måste se till att allt blir så normalt som möjligt för Nessie.” sa Edward.

”Självklart.” sa Carlisle. ”Det gäller er allihop. Men Bella, skulle du kunna förklara… Vad som hände?” frågade Carlisle med ett urskuldande tonfall.

”Givetvis.” sa Bella och berättade för Carlisle, Esme och Edward vad hon berättat för oss andra tidigare.

”Men det förklarar ju allt!” utbrast Esme glatt och gav Bella en kram. ”Jag är så glad att det utvecklade sig såhär bra!”

”Jag med.” sa Emmett. ”Men varför är Jane och Demetri här?” frågade han tveksamt. Jane lyfte blicken.

”Jag är här för att Aro inte älskar mig och Demetri är här för att han vacklade i sin tro på det underbara Volturi och inte längre kan återvända.” sa hon giftigt och blängde på Emmett.

”Åh, jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag frågade.” sa Emmett ironiskt och föll sedan ihop på golvet och skrek av smärta. Jag fick Jane att sluta och jag var förbannad.

”Jane, du kan för helvete inte göra så bara för att någon säger emot dig.” sa jag med ögon som sköt blixtar.

”Varför bryr du dig ens när du svek honom så?” frågade hon. ”Du tillfogade honom betydligt mer smärta än vad jag gjorde.” Jag stirrade sårat på henne och sprang därifrån. Skogarna utanför huset var inte bekanta och jag stannade efter en kort stund. Jag stod för mig själv i några minuter och såg blint in bland granarna. Efter några minuter så hörde jag en person närma sig. Tyngden i stegen gjorde så att jag antog att det var Emmett. Det var det.

”Förlåt att jag dröjde, men jag var tvungen att skälla ut Jane först.” sa han och log sitt obekymrade leende.

”Skadade hon dig inte då?” frågade jag förbluffat.

”Hon vågade nog inte. Alla blev skitarga på henne och jag tror att jag fick henne att skämmas lite.” sa han och flinade.

”Jane – Skämmas?” fnös jag. ”Det är väl ungefär lika troligt som att Carlisle skulle slakta alla på hela sjukhuset.”         

”Hon gjorde det.” sa han och jag trodde honom. Emmett hade nästan aldrig ljugit för mig. Och jag hade ljugit för honom under hela hans existens. Jag grimaserade av smärta. Emmett gav mig en kram men jag stötte bort honom ifrån mig.

”Jag förtjänar inte din vänlighet.” sa jag stelt.

”Rosalie, du sårade mig, sen sårade jag dig. Jag slog för guds skull till dig!” utropade han. ”Jag skulle nog säga att vi ligger lika nu, och kan börja om från början.”

Jag funderade lite på vad han sagt. Det var sant. Jag hade sårat honom, men han hade sårat mig med. Visserligen hade jag sårat honom betydligt mer men om Emmett ville ha fred, vem var jag att neka honom det?

”Okej.” sa jag med ett svagt leende. ”Det vill jag gärna.” sa jag lite gladare. Han gav mig en kram och jag skrattade.

”Ska vi gå tillbaka nu?” frågade Emmett. ”Edward är väldigt orolig.” fortsatte han.

”Ja, jag hör det.” sa jag ledset.

”Just det, gåvan.” sa han neutralt. Trodde han i alla fall.

”Emmett sluta.” sa jag bittert.

”Vadå?” frågade han.

”Jag hör dina tankar vet du.  Det här var inget jag ville ha. Det var inget som kom till av rent önsketänkande.  Det här är tvärt emot vad jag ville ha. Du vet mycket väl att allt jag vill är att bli

mänsklig. Den här gåvan är bara ytterligare ett steg längre bort från det.” sa jag ledset.

”Jag vet. Förlåt mig.” sa Emmett ångerfyllt. Jag nickade.

”Vi får springa tillbaka nu, de tror snart att vi slagit ihjäl varandra.” sa jag och blinkade åt honom. Han började skratta och vi sprang snabbt tillbaka till huset. Dörren stod öppen och vi gick in.

”Wow, båda lever och har sina kroppsdelar på plats. Jag är imponerad.” sa Alice retsamt när vi kom in. Emmett räckte ut tungan åt henne och jag fnissade.

. ”Bella, kan du ta skölden över de andra, jag är trött på att höra tankar.” sa jag och hon gjorde som jag bad.

Jag gick fram till Edward och gav honom en kram. Jag njöt av ögonblicket och jag såg fram emot att vara ensam med honom men jag hade saker att reda upp först. Jane stod borta vid fönstret och jag bestämde mig för att prata med henne. Jag slet mig motvilligt ur Edwards famn och när jag nästan var framme vid henne så ryckte hon till.

”Gå.” sa Jane kort.

”Nej.” sa jag lika kort. ”Du och jag behöver prata.” fortsatte jag lite vänligare. ”Du kan helt enkelt inte säga sådana saker.”

”Försök hindra mig.” sa hon hånfullt och stod fortfarande och

”Du vet att jag kan.  Men jag vill inte. Jag förstår bara inte varför du vill säga sådana saker till mig.” sa jag irriterat. Jane vände sig snabbt mot mig.

”Du har allt.” sa hon argt. ”Du har en familj som älskar dig, du har i princip en dotter såvitt jag förstått och, viktigast av allt. Du har Edward.” Hon såg mig rakt i ögonen. ”Vad har jag? En hög ställning i ett korrupt rättsystem och ingen som älskar mig. Jag har all rätt att vara avundsjuk.”

”Jag skulle byta bort så mycket för att bli mänsklig igen.” viskade jag. ”Det du räknade upp betyder allt för mig, men jag vill så gärna vara mänsklig. Om jag bara dött den natten hade jag kanske fått en ny chans…” Min röst tynade bort. 

Jag kände av en förändring av Carlisles känslor. Skam spred sig i hans kropp.

”Carlisle?” viskade jag frågande.

”Jag är så ledsen.” sa han och såg mig i ögonen. ”Jag trodde… Jag kunde bara inte lämnat dig där. Du var så skadad, det fanns inget annat jag kunde göra.” sa han med rösten fylld av smärta.

”Jag klandrar inte dig för något!” sa jag chockat. ”Hade du lämnat mig för att dö hade du inte varit… Carlisle. Jag klandrar mig själv för att jag inte genomskådade Royce. För att jag var så jävla ytlig att jag inte ens lärde känna honom.” sa jag upprört.

En lättnad spred sig hos Carlisle. En lättnad som var så stark att han måste ha väntat på den väldigt länge.

”Du har haft skuldkänslor över det här länge, eller hur?” frågade jag mörkt och stirrade ner i golvet. Jane var sedan länge glömd.

”Ända sedan det ögonblicket du förstod att du aldrig skulle kunna få egna barn.” sa Carlisle allvarligt. ”Smärtan jag såg i dina ögon då var så intensiv. Aldrig hade jag sett någon lida så.”

”Och jag märkte det inte.” sa jag bittert. ”Jag var för upptagen med mina egna problem att jag inte märkte att min skapare, min far i alla bemärkelser som räknas, hade så otroligt dåligt samvete för något han inte kunde rå på. Jag är ledsen Carlisle.” sa jag och såg upp i hans ögon. ”Det är jag verkligen.”

”Det är okej vännen.” svarade han och log varmt mot mig. Och jag visste att det var sant.

Jag vände mig mot Jane igen. ”Jag är ledsen.” sa jag enkelt. Jane var tyst i flera minuter.

”Jag också.” sa hon motvilligt till slut. Det fanns nog hopp för henne också.

Vi satte oss alla runt ett bord för att ha en samlingspunkt. Jag satt vid huvudändan så att Bella skulle kunna ha skölden över de andra. Ett viktigt samtal skulle börja.

Läs och skriv en konstruktiv kommentar om vad ni tyckte=) Om ni undrar varför jag skrev lappen på engelska var det för att jag i worddokumentet använde Edwards handstil från boken som font. Dessvärre bevarades det inte här i blogginlägget men ni får föreställa er=)

Kramar!

//Marielle=)

 

Saga Cullen

21 augusti 2010 10:16

Åhh! Jag älskar historien. Den är så bra. Och jag skrattade mycket när jag läste kapitlet. Oh my gud!!! Du är sååååå duktig. Jag har typ läst från kapitel 4. Jag känner att jag inte behöver löäsa dom 3 första kapilerna. Jag förstår ändå. När är kapitlerna slut? Jag vill inte att dom ska ta slut!!!

http://thetwilightsaganyheter.blogg.se

 

Lollo

21 augusti 2010 13:41

Jag gillar det! Verkligen!
Även om det inte "hände" så mycket nytt, men allt börjar ordna sig nu.
MER, Tack! ;)

 

Emmi45

21 augusti 2010 16:17

Hej! Jätte bra kapitel! Men jag ville be dig om en annan sak:Kan du läsa min blogg? Den handlar om Twilight Sagan och det skulle vara en ära!
XOXO Emmi45

http://TwilightSagaBlogg.bloggplatsen.se

 

Julle

21 augusti 2010 16:53

okej, det här var underbart! jag har fattat att du inte kommer uppdatera Rose lika ofta längre. men om du skulle kunna mejla mig; juliako96@hotmail.com så har jag ett förslag. Kram

http://thedaydreamer.webblogg.se

 

Julle

21 augusti 2010 16:54

(Den här kan du publicera)
Den var awesome! Liksom helt fantastiskt underbar! I love it!! REALLY!

http://thedaydreamer.webblogg.se

 

alexandra

22 augusti 2010 14:07

gr8 fast jag vill fortfarande at bella och edward ska vara tillsammans men jag kan inte sluta läsa :)

http://www.freedom.devote.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan Svejsan, sorry har varit bortrest i lite mer än en vecka nu så jag hade ingen möjlighet att lägga upp Breaking Dawn Part I trailern. Det första jag gjorde nu när jag kom hem var att leta upp den och gissa om jag gillade den! :D   Mycket br...

Hittade en riktigt fantastisk video från 'So You Think You Can Dance'. Audition och tjejen som dansar i videon heter Melanie och hon dansar till The Meadow som var med i New Moon, jag tror ni alla känner igen den fina låten :) Jag kan inte mycket om ...

Här kommer den första officiella postern för Breaking Dawn part 1! Verkligen passande tycker jag :D Nu ser jag verkligen fram emot trailern ;)   Källa ...

Fantastiska nyheter alla Twilight fans! Hoppas verkligen att detta är sant, men enligt Sérgio Sá Leitão, ordförande i RioFilme, kommer den första officiella Breaking Dawn Part 1 trailern att visas under MTV Movie Awards, och den ska innehålla scener ...

Imdb har nu släppt en lista över releasen av Breaking Dawn världen över och det ser ut som att vi får se BD den 18e november samtidigt som USA :) Spännande det är bara lite mer än 6 månader innan vi får se den!   The Twilight Saga: Breaking Dawn ...